onsdag 31 december 2014

What Are You Doing New Years Eve?

Hej på er!



Jag tänkte mest hoppa in och önska er ett gott nytt år, för hjälp, 2014 är redan slut. Hur hände det ens? Det var ju nyss januari med Göteborgsflytt och att jag skulle börja min första universitetstermin, hur har det redan gått ett år? Samtidigt känns det som ett annat liv, så hur har det bara gått ett år?



Oavsett, gott nytt år kära läsare.



måndag 29 december 2014

Carry on and Goodreads

Detta är tydligen dagen då jag överlag fangirlar Rainbow Rowell på sociala medier.



Recensioner av Rainbow Rowellböcker

Jag vet inte om ni har läst något av Rainbow Rowell. Jag hade bara läst Eleanor and Park för några månader sedan, men så fick jag ett ryck och läste hennes tre resterande böcker och nu har hon gått från att vara en författare jag inte vet så mycket om med ett svincoolt namn till att bli en av mina favoritförfattare, som fortfarande har ett svincoolt namn. Hur som helst, här kommer recensioner på de sista två av hennes böcker jag läste.

Attachments

Attachments utspelar sig i slutet av 90-talet då internet fortfarande är något nytt. Lincoln O'Neill får jobb på en dagstidning för att övervaka säkerhetsfiltret som bland annat ska se till att tidningens anställda inte skickar privata mejl på arbetstid. Beth Fremont och Jennifer Scribner-Snyder lyssnar inte på regeln om privata mejl alls, utan hamnar i Lincolns inkorg jämt och ständigt, vilket gör att han börjar läsa deras konversationer och fäster sig speciellt vid en av dem.

Själva idén bakom den här boken, att någon läser andras mejl, kan låta lite creepy, men jag tycker ändå om hur det tar form i boken. Jennifers och Beths mejl fram och tillbaka är min absoluta favoritsak i den och jag älskar hur de två karaktärerna tar form bara genom att vi får läsa deras mejl och knappt genom att alls faktiskt synas till i Lincolns övriga liv (och när de gör det får vi oftast veta att det var dem efteråt). Jag skulle nog inte säga att det är en av hennes bästa böcker, men ändå en väldigt bra bok och helt klart läsvärd. 


Landline

Georgie McCools äktenskap knakar i fogarna och det blir inte bättre när teveserien hon och hennes bästa vän Seth har jobbat på hur länge som helst får chansen att faktiskt hamna på teve och hon måste stanna i Los Angeles över jul, istället för att följa med till maken Neals familj och fira jul i Omaha. När han och döttrarna åker i alla fall åker Georgie hem till sin mamma. Där, i sitt gamla flickrum, när hon försöker ringa maken upptäcker hon att telefonen är magisk och att hon får prata med femton år yngre Neal, dagarna innan han dök upp utanför dörren efter att ha kört från Nebraska till Kalifornien för att fria till henne. Georgie slits emellan ifall hon hjälper eller stjälper och  hur det är med hennes och Neals äktenskap i nutid.

Jag tyckte den här boken var hur mysig som helst och jag älskar det där lilla övernaturliga med telefonen som hon inte har haft med i någon annan bok. Som vanligt är det mycket dialog och det är nog det jag tycker bäst om. Favoritkaraktären är Georgies väldigt mycket yngre syster Heather och här är jag nog partisk av en anledning som jag inte vill spoila, men hon är himla fin. Alla är fina. Den är inte i samma klass som Fangirl, men fortfarande så himla mysig och väl värd att läsa.

söndag 28 december 2014

Mellandagskapitalism och nyval

Hej alla mina fifuner!

Jag har fullt upp med att pussa på barn och djur, läsa böcker och försöka plugga dagarna i ända. Det är ett ganska trevligt liv ändå.

Igår tog jag det något tveksamma beslutet att ge mig ut på mellandagsrean. Det var rätt okej, tills det inte var okej längre. Bland annat kom en påse med något så värdefullt som bhar i rätt storlek (!!!!) bort. Den kom in fram, affären hade inte fler bhar i just den storleken och där tröttnade jag helt på mellandagsreashoppande och vill absolut inte ut igen om jag inte blir tvingad. Hur folk överlever att gå igenom butiker med reor är egentligen obegripligt.

(Utom bokrean, för bokrean är bäst)

Annars slipper vi nyval också, tack och lov.

fredag 26 december 2014

Kärleksbomningen efter moskébranden

Jag antar att ni inte heller har missat moskébranden i Eskilstuna. Idag hölls en kärleksbombning vid den moskén och folk satte upp hjärtan. Fint ändå, även om jag blir så trött på att sådant här ska behövas. Och så finns det de som säger att islamofobi inte är på riktigt och att islamiseringen är vårt största hot.


Tips: följ @carolinafarraj på twitter. En av de vettigaste och roligaste twittrarna som twittrar mycket om att vara muslim i detta rasistiska samhälle och som dessutom twittrat en del om detta.

torsdag 25 december 2014

Allegiant av Veronica Roth


Jag tror jag är en av de sista på bollen vad det gäller den här boken. Divergent läste jag för snart två år sedan och Insurgent blev jag klar med i somras, så jag vet egentligen inte varför jag inte har plockat upp denna tidigare.

Hur som helst, jag vill inte gå in för mycket på vad den handlar om eftersom det inte är möjligt att berätta någonting utan att spoila slutet på Insurgent. Det är i alla fall sista delen i den dystopiska sci-fiserien om Tris Prior som bor i ett Chicago uppdelat i olika factions baserade på vissa egenskaper. När serien gått så här långt är allt i uppror och det enda som saknas är själva uppgörelsen.

Jag tyckte om den här boken. Det var inte en av de där "omg, wow", men det kändes inte riktigt som en besvikelse på samma sätt som Insurgent var. Den var i mer samma klass som Divergent som är en bra bok, men inte en favorit. Angående hela serien i sig tror jag att den hade gått att korta av, antingen till en bok eller åtminstone till två, för så här i efterhand känns det som att vissa bitar inte är så bra och att det mest är för att det ska bli en triologi. Det hade varit att föredra att bara ta de bra delarna och göra till färre böcker.

Annat kul: Jag älskar slutet! Det är ganska många som blev väldigt upprörda och när jag väl spoilades om det kändes det lite som "NOOO", men nu var det ju ingen spoiler och efter lite analyserande så älskar jag det. I och med att jag har för avsikt att börja posta youtubevideos tänkte jag göra en och diskutera slutet ur lite feministisk synvinkel, så det skriver jag inte mer om nu, utan det fåt ni se senare. (Nu har jag även sagt det här, så kan inte heller smita undan)

Kortfattat: Bra bok, bra slut. Jag skulle ändå säga att Divergenttriologin är värd att läsa, även om den lätt skulle gå att korta ner till färre grupper.

God fortsättning, badkräm och min praktikant

God jul kära läsare!

Jag hade någon idé om att vara duktig och skriva ett god jul-inlägg på självaste julafton, men eftersom jag i regel är alldeles för lat för att lyckas tidsinställa blogginlägg och eftersom jag när det väl blev julafton hade större lust att titta på teve, äta godis och och umgås med familj blev det inte så. Därför; god fortsättning.

Idag har jag framförallt badat med en julklapp som enligt svenska innehållsförteckningen hette badkräm, men som i alla andra avseenden liknade badskum, skrivit och umgåtts med familj. Just nu har jag en ettårig lillasyster som praktiserande bloggare. Inte för att vara sådan, men jag tror att vi måste träna mer på det där med selfies innan hon får börja blogga på egen hand.

tisdag 23 december 2014

Förbjud vuxna, typ

Förra veckan bloggade Underbaraclara och Lady Dahmer en hel del om detta med att platser ska vara barnfria. Jag håller med dem om att det är jättekonstig idé att förbjuda en grupp människor från en plats, i det här fallet bara på grund av deras ålder och hur folk förväntar sig att de kommer att uppföra sig. Ett hett tips till de som tycker att barn är så enerverande är ju antingen att inte lämna huset förrän efter att Bolibompa börjat eller att helt enkelt skärpa sig.

Hur som helst, eftersom vi ändå är inne på det här med att förbjuda folk från vissa platser har jag mina egna förslag på hur vi kan förbättra samhällsmiljön.
  • Mansfri kollektivtrafik. Ärligt talat, hur många gånger har en inte hamnat bredvid en man som sitter hur brett isär med benen som helst. Nu får det vara slut med detta. Att överväga att få männen att sitta som folk och att det blir rätt osmidigt om inte alla kan använda vår gemensamma kollektivtrafik ska vi naturligtvis inte tänka på. Nej, bort med de bredsittande männen.
  • Vuxenfri politik. Ärligt talat, vad har alla dåliga politiska beslut som fattas gemensamt? Just det, att de har fattats av vuxna. Därför kan vi lika gärna plocka bort dem helt från politiken. Jag tycker att vi gör precis som de vuxna redan gör nu och struntar i att alla grupper faktiskt behöver få höras i ett samhälle och låter alla barn bestämma utan dem.
  • Föräldrafria idrottsföreningar. Ursäkta, men hur irriterande är det inte med de föräldrar som alltid lägger sig i hur barnen presterar lite för mycket och ska sitta och skrika från publikplats? Det håller inte längre, så vi förbjuder alla föräldrar att komma. Strunt i att det finns föräldrar som verkligen gör ett jättebra jobb för att idrottslagen ska kunna gå runt, bort med alla.
  • Hundägarfria parker. Vem är det egentligen som inte har skött sina åtaganden när du råkar trampa i hundbajs i parken? Jo, i nästan alla fall är det en hundägare. Förbjud dem från parker helt. Att hundarna kanske behöver komma ut spelar ingen roll, de kan väl rasta sig själva?
Precis. Som ni hör är det ju jätterimligt att förbjuda vissa människor från platser. 

Andra förslag: Sitt som folk, lyssna på alla, håll käften och ta upp efter hundarna.

måndag 22 december 2014

Mitt 2014 genom spotify

Precis som alla andra coola mainstreamkids använder jag spotify, i år precis som alla andra år. Så här har jag tydligen lyssnat i år.

Årets mest spelade artist och årets mest spelade album. Jag kan ändå inte säga att jag är förvånad. Håkan Hellström och Frozen liksom. Vad går inte att älska med Håkan Hellström och Frozen?


Årets mest spelade låtar. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om nummer 1, mer än jag uppenbarligen inte följer rådet i titeln för just den låten. Annars är jag lite konfunderad över nummer 10 med tanke på att det är en låt jag egentligen inte tycker är så bra. Varför?

DEN STORA CHOCKEN!!!! Jag lyssnade alltså inte mest på Håkan i somras. Jag tror dock att jag mest lyssnade på liveinspelningar av låtar som inte finns på spotify, utan som jag sökte upp på youtube och la in själv, så frågan är om det stämmer. Full Patte-skivan var i alla fall tydligen populär i somras.

Om jag har räknat rätt har jag alltså tillbringat 33 dygn med spotifylyssnande i år. Vem är jag ens?



lördag 20 december 2014

Julmys med nerdfighters 19/12 2014

Igår eftermiddag tog jag tåget in till Stockholm för att åka och julmysa lite med ett gäng nerdfighters. Det var jättekul och egentligen så hade jag tänkt ta mer bilder för att kunna få ihop till ett litet blogginlägg, men det glömdes helt bort. 

Några blev det i alla fall, till exempel denna selfie med mig och vägen till Stockholm som jag tog på tåget.

Väl i Stockholm mötte jag upp Lia för att vi två skulle ta oss vidare till Kungsholmen tillsammans. Där fanns en jättecool hiss och bara därför var vi tvungna att ta en selfie i den, med dåligt ljus som kom ovanifrån och allt.

Väl där julbakade vi, spelade spel, åt mat och satt och diskuterade nörderier. Hur mysigt som helst och det var en mycket glad Rebecca som tog tåget tillbaka till Eskilstuna igen.

torsdag 18 december 2014

Ulf Lundell

I eftermiddags lämnade jag ett snötäckt Uppsala för ett icke-snöigt Eskilstuna och även om jag börjar inse att snö kanske är lite fint så gör det inte så mycket. Bland det första jag möttes av här i stan var två glada, vinkande ettåringar.

Annars har familjen skaffat en ny dammsugare. Den heter Ulf Lundell, kallas Uffe och har redan fått posera för fotografier och figurera i sociala medier. Familjens gamla dammsugare Ernst, Berit och Greger har också uppmärksammats. Denna familj har inte ett normalt förhållande till sina dammsugare,

onsdag 17 december 2014

Jag är ju inte alltid negativ

Positiva saker:
  • Jag hade en hel lektion om bloggande i går. Det var jätteintressant att få höra om ett av mina största intressen sedan många år tillbaka ur ett vetenskapligt perspektiv. Bara allmänt att något som så ofta fortfarande ses som något som ytliga tjejer håller på med får komma in i vetenskapen och vara en del av språkanalysen är så kul. Yay, bloggare!
  • Det har snöat i Uppsala och jag hatar det inte. Det är inte så mycket snö, så när den ligger i vägen och blockerar och inte vill försvinna lär jag vill tycka att den är jättejobbig igen, men än är det ganska fint.
  • Jag ska inte bli mamma till den nya Jesus nu igen, utan min mens kom sådär två månader senare än vad den borde ha gjort. Min reaktion på detta var att dansa runt till Kom igen Lena i köket. Jag tror inte längre att jag har en normal relation till min mens.
Vacker selfie:

If I stay av Gayle Foreman

Anledningen till att jag överhuvudtaget läste denna bok börjar som så mycket annat på tumblr. Jag såg ett jättefint gif-set från filmen, såg filmen och eftersom den var jättebra blev jag nyfiken på boken.



Mia Hall och hennes familj är med om en allvarlig bilolycka, där Mia hamnar i koma och fastnar i något slags mellanläge. Hon är mer som ett spöke, osynlig för alla andra och inte i sin egen kropp, En sjuksköterska säger till den livlösa Mia att det här blir hennes kamp, att hon måste välja att stanna. Mia slits mellan de två olika alternativen, för hur ska hon kunna gå när det finns så många människor kvar hon älskar, men hur ska hon kunna stanna när personer som stått henne så nära är förlorade och hennes liv aldrig kommer bli det samma igen?

Det här är en otroligt känslosam bok och ärligt talat, hur skulle det kunna vara annat när den handlar om bilkrascher där åtminstone en halv familj dör? Trots det skulle jag inte säga att den egentligen handlar om döden, utan vad den främst handlar om är relationer. Det är de som får ta plats med Mias tankar och minnen om olika personer.

Jag älskar karaktärerna överlag i den här boken. Det känns som att alla har en personlighet och även om några karaktärer egentligen inte spelar så stor roll så har de ändå något som får dem att sticka ut lite, Jag tror i och för sig att detta är nödvändigt för att historien ska fungera med Mias tankar och minnen och verkligen skapa känslor, men det är ändå något jag verkligen uppskattar.

När jag såg filmen tyckte jag att Mias och Adams kärlekshistoria fick ta lite onödigt stor plats. Det är bättre i boken, men trots det tycker jag ändå att den ibland höjer upp den romantiska kärleken så till skyarna och att kärleken familjemedlemmar eller bästa vänner emellan får för lite utrymme. Speciellt Mias bästa vän tycker jag blev en lite underskattad karaktär. Jag hade gärna velat läsa mer om henne och om deras relation, för den känslan jag fick av den var att de är sådana där superbästisar som står varandra jättenära och sådana relationer är i alla fall i min erfarenhet otroligt viktiga. Egentligen i det långa loppet betydligt viktigare än halvtrassliga kärleksrelationer.

Trots det, jag gillar boken. Speciellt slutet är otroligt fint skrivet. I och med att jag såg filmen först och älskade sista scenen där tänkte jag att det nog inte kan bli helt lika bra på samma sätt, i och med att text och film är så olika, men det var faktiskt precis samma känsla. Så snyggt.

Det finns en uppföljare till boken också, Where she went hetewr den. Min kompis Erica har läst den och tycker att den är bra, jag är desto mer skeptisk eftersom jag älskar att boken slutar där den slutar. Jag får se om jag läser den någon gång. Hur som helst kan jag absolut rekommendera denna pärla. Se gärna filmen också.

En del av detta.

tisdag 16 december 2014

Problemet är inte folkets polisförakt, utan polisens människoförakt

Jag antar att ni inte heller har missat dagens nyhet om polisens kvinnoregister. Det har alltså förts integritetskränkande register över kvinnor som anmält våldsbrott,Jag blir bara så trött på detta. 

Det pratas ibland om hur problematiskt det är att det finns ett så stort polisaförakt och att folk inte längre har något förtroende för polisen. Ärligt talat, är det så konstigt då? Vi har alltså här en yrkesgrupp som har som arbetsuppgift att skydda samhällets invånare från brottslighet och utreda brott. Denna yrkesgrupp har dessutom tillgång till en stor del information som är högst privat och som de inte ska titta på om de inte måste.

Vad gör då denna samhällsgrupp? Jo, skapar integritetskränkande register över olika samhällsgrupper, låter grupper som bryter mot yttrandefrihetsgrundlagen ha demonstrationer och använder övervåld mot motdemonstranter och utreder brott på mycket tveksamma sätt. Om brotten ens utreds och får gå till domstol, vill säga. De gör ju ofta inte det, trots att det rör sig om allvarliga brott.

Jag tycker inte att folkets misstro mot polisen är det stora problemet. Det som är själva roten till problemet är ju hur polisen behandlar folket. Hur ska polisen kunna fungera som den ska när sådant här händer och kvinnor sitter och skriver på twitter att de nu känner sig tryggare med att de aldrig vågade anmäla sin förövare? Polisen, vad håller ni på med egentligen?

måndag 15 december 2014

Totalt orimligt, fangirlande inlägg

Efter att ha sovit nästan hela dagen lyckades jag ta mig till Uppsala och till biografen för att titta på film, trots att jag inte är helt frisk än, utan sådär halvsvajig på den fronten. Det var värt det. Klart att filmen inte var lika fin som konserten, men ack så fin ändå.

Så här glad var jag hemma när jag skulle lugna ner mina fangirlnerver:

Annat kul: Jag syns i filmen vid två tillfällen. Ena gången i ett hörn efter Ramlar och så ändå ganska tydligt I Vid protesfabrikens stängsel. På något sätt känna det som att jag har nått så långt jag kan komma på filmduken. Samma film som Håkan Hellström.

(Bara detta med att se sig själv på en bioduk är surrealistiskt).

Nu tänkte jag snart sova, för jag är verkligen supertrött. God natt.

söndag 14 december 2014

Magsjuka är ett brev skickat tusen gånger

Jag är magsjuk och ligger hemma och mår konstant illa. Min första tanke för detta blogginlägg var att ta en selfie för att illustrera min oduschade skönhet i detta, men så fick jag syn på mig själv och kände mest
Som sagt, jag är hemma i Eskilstuna och sjuk och har inte gjort speciellt mycket alls i helgen. Jag måste ändå säga det att om en ska bli sjuk så kan en ju passa på att bli det när en ändå är hemma och hälsar på. Mycket mer praktiskt.

I fredags var jag och nästan hela familjen och tittade på tvillingarnas luciafirande på förskolan. Det var fint och flickorna var betydligt gladare än vad de ser ut att vara på bilden.

Annars släpptes denna i fredags och jag har tillbringat väldigt mycket tid med att lyssna på den.

Ett stycke katt också, för sådana har jag gosat massor med.

Nu tänker jag ligga och hålla tummarna för att jag är frisk i morgon tills jag ska på Håkan på Ullevi på bio.

lördag 13 december 2014

Luciaanekdoter

Glad Lucia!

Lucia är en av mina favoritdagar under hela december, för om det finns något jag bara älskar är det luciatåg. Jul, tända ljus och sång tillsammans. Helst går jag själv i ett, men det kommer jag tyvärr inte att göra i år. Nåväl. Jag har däremot gått i luciatåg hur många gånger som helst och jag tänkte dela med mig av ett par fina minnen från dem.

  • Den gången då jag och mina klasskamrater skulle lussa på Odd Fellows. Odd Fellows är någon form av sällskap som vi inte visste speciellt mycket om, mer än att det mest består av män i medelåldern eller äldre. Så vi står alltså där, i en sal som påminner om domstolen i femte Harry Potterfilmen och sjunger Goder Afton för jättemånga äldre män och sjunger textraden "Alla flickor i denna sal". vi insåg ganska på en gång vad det var vi hade sjungit egentligen och var svårt att inte skratta.
  • Den gången jag hade mens en dag när vi skulle gå åtminstone två luciatåg och jag hade både binda och tampong i för att jag var så rädd att jag skulle råka blöda igenom och det skulle synas på linnet. Nog för att lucias röda band ska symbolisera blod, men jag kände inte att jag ville addera lite mensblod till min tärnutstyrsel. Herre min värpare vad de kläderna och den situationen är jobbig under mensen.
  • Den gången i tvåan då det bestämdes att min klass skulle hålla i luciatåget för hela skolan och jag blev utvald till lucia. Det är ändå ganska speciellt att vara åtta år och både ha elever som går på högstadiet och massor av olika okända vuxna som kommer fram och berömmer luciatåget efteråt. Och där bestämde jag att jag skulle bli en stor stjärna... (eller så var det där jag utvecklade min hybris).
  • Den gången jag var fyra eller fem år och min luciakrona hade gått sönder, så att jag fick vara tärna istället. Jag var så kränkt över att inte få vara den som allas ögon egentligen skulle vara på, även om det antagligen i det fallet var jättemånga lucior och kanske bara jag som var tärna. (Som sagt, den där hybrisen)
  • Typ alla gånger vår musiklärare sjöng de tre starttonerna för vår stämma på luciasången. Jag får verkligen gåshud så fort jag hör den. Som sagt, jag älskar verkligen luciatåg.

När det begav sig, för en sådär elva år sedan:

fredag 12 december 2014

Liten parlör för älskande av David Levithan

Jag publicerar recensioner på löpande band just nu. Anledning? Jag insåg att 2014 snart är slut och därmed även årets bokutmaning och att jag behöver publicera alla recensioner av böcker som jag inte har publicerat än innan året är slut. Därför hoppas jag bara att ni också älskar böcker.



Hur som helst, Liten parlör för älskande. Den här boken är utformad som ett lexikon, där varje ord följs av en liten miniberättelse om just det ordet. I vissa fall är dessa berättelser bara någon mening, ibland är de upp mot två sidor. Gemensamt har de att en inte får veta speciellt mycket om personerna i dem. Jag får oftast känslan av att jag-et är en man, vilket kanske har att göra med att David Levithan är en man och det kan vara svårt att komma ur sitt eget perspektiv även när det ska vara så fri tolkning som möjligt. Även om berättelserna är sammanhängande eller inte är lite fritt, vissa märks det tydligt att de är det, men annars tänkte jag mig att det handlade om olika par. Dock har jag sett recensioner där läsaren har tolkat det som samma par, så återigen, väldigt fritt att tolka.

Hur som helst, jag älskar denna bok. Att berättelserna är så korta och inte riktigt hänger ihop på ett väldigt tydligt och kronologiskt sätt och att det inte finns tydliga karaktärer gör att det är en perfekt bok att sitta och bläddra i eller hoppa lite i, alternativt att läsa till exempel i kollektivtrafiken, när en inte har speciellt mycket tid att läsa. Den fria tolkningen älskar jag också och gör att denna bok vore så intressant att diskutera med någon annan, i och med att en tolkar allting lite utefter sina egna erfarenheter.

Som sagt, fantastisk bok. i och med att jag gillar David Levithans språk skulle jag gärna läsa den på engelska någon gång också, nu blev det ju svenska.

En vit jul

Hörrni, detta med alkohol, barn och jul. I den är det en som ska bort och det är alkoholen, för inga barn ska behöva ha jätteberusade föräldrar på julafton. Jag skrev ett inlägg om det förra året och tänkte egentligen inte gå in så mycket mer på det igen, men jag vill ändå visa er Vit juls kampanj för i år. Den är så fint gjord och har som sagt var ett himla viktigt budskap.


Så, som sagt, snälla föräldrar, var nyktra i jul.

torsdag 11 december 2014

Girl Online av Zoe Sugg

Jag vet inte hur många youtube-kändisar som har fått bokkontrakt senaste året. Zoe Sugg är en av dem och även om hon inte är en av mina favoriter på youtube så har jag tittat en del på hennes videos genom åren, så jag tyckte att det vore intressant att läsa en bok hon har skrivit. Jag läste den då innan hela grejen med att hon har haft en spökskrivare kom fram, så det var framför allt för hela grejen med att det skulle vara spännande. Hur som helst, jag kommer till det senare.

Girl Online handlar om Penny, som är en rätt vanlig brittisk sextonåring. hon har problem med panikångest, driver en hemlig blogg och har inte så snälla skolkompisar. När hennes föräldrars bröllopsfixarfirma får ett uppdrag i USA får Penny följa med till New York och upplever alla möjliga underbara saker där, bland annat känslan av att bli jätteförälskad. Tyvärr kraschar det hela totalt och Penny vet inte alls vad hon ska göra av sitt liv.

Det här är nog ingen bok jag hade läst om jag inte vetat om författaren. Historien är fruktansvärt klyschig och även om den i och för sig är lite mysig rent feel good-mässigt så är det fortfarande ingen bok som jag egentligen skulle anse är bra. Det jag tycker om är beskrivningarna av Penny när hon har sina panikångestattacker och när hon mår ganska dåligt överlag, men annars, nja.

Det jag framför allt har betänkligheter med är språket. När jag läste den först tänkte jag att det märks att Zoe inte från början är känd för sitt skrivande och att hon inte har skrivit speciellt mycket innan. Även i språket finns så otroligt många klyschor och hon har stora problem med show, don't tell. Så läste jag det att hon har haft spökskrivare och även om jag inte vet riktigt hur stor del av det hela som spökskrivaren har skrivit, varför tog de inte en bra spökskrivare? När jag läste boken trodde jag verkligen att den var skriven av någon som knappt skrivit alls innan och inte av någon som har det som jobb professionellt, så jag undrar verkligen hur språket och framför allt berättartekniken kunde bli så dåligt.



Kort sagt, Girl Online har några bra saker i sig, men för att det egentligen skulle bli en bra bok tror jag att många av klyschorna skulle behöva strykas och att boken helt skulle behöva byta författare.


En del av detta.

onsdag 10 december 2014

Syskon, Malala och genusvetenskap

Allting är inte helt okej, så jag har åkt till familjen i Eskilstuna för ett par dagar. Just nu ser mitt liv ut ungefär så här, vilket i och för sig är trevligt.

Annat bra:
  • Idag kan alla vuxna personer som säger att barn inte kan intressera sig för samhället, påverka och vilja göra skillnad slänga sig i närmaste vägg, för idag tar någon som fortfarande är ett barn emot Nobels fredspris. Jag tror att det här är första gången jag genuint bryr mig om en pristagare och jag tycker verkligen att det känns som ett så himla bra val. 
  • Jag har kommit i på genusvetskap A, dvs, ungefär min drömkurs. Fram till i våras sa jag att jag så gärna skulle vilja gå, men att mina betyg aldrig skulle räcka och nu är jag inne, på första antagningen. ASDFGHJKL

måndag 8 december 2014

Abortmotståndare och rasism

Så detta hände. Maskerade män kastade in en räkbomb under RFSUs aborträttsfestival och jag känner personligen bara att jag blir så trött. Att vi ens har folk som är abortmotståndare längre gör mig så förvånad. På allvar, ni som tjatar om "för många aborter", vad tycker ni är alternativet då? Inga aborter existerar inte, det enda som finns är säkra aborter genomförda av kompetent yrkespersonal eller osäkra aborter som kan leda till livmoderbärarens död. Skärp er!

För det andra, allt detta med Ferguson och hur svarta behandlas av polisen i USA. Eftersom jag inte är svart tänker inte jag säga något om allt som händer, för min röst spelar inte roll i detta. Det är inte jag och alla andra vita som är hotade. Däremot så tycker jag att alla vi vita ska lyssna på någon som påverkas.

En typisk måndagsmorgon

Jag var i Östersund i helgen och hälsade på Erica, vilket var allmänt awesome. Tyvärr verkar inte den awesomeigheten hålla i sig. Till att börja med sov jag ungefär tre timmar i natt, jag har sjukt mycket att göra idag och en av de sakerna som ska göras är att redovisa om Finland. För tillfället är min plan för den redovisningen att säga "Nestesaippua, ei saa peittää" och sedan gömma mig under ett bord. Det känns fantastiskt.

Jag och mitt tröstande chokladkaffe

Annars har det ju hänt massor av hemskheter i världen nyligen. Fergusson och demonstrationen som attackerats. Jag vill blogga om dem, men eftersom jag känner mig lite osäker på hur jag ska hinna idag får vi se hur det går med det.

torsdag 4 december 2014

Nya telefon och resande till ny ort

Gissa vad?

Efter sådär tre evigheter har allt med telefonreparation löst sig och jag har istället fått en helt ny telefon. Vit dock, inte blå som min gamla, men jag är glad ändå. Nu känns denna otroligt lyxig, eftersom jag inte haft en sådan på över två månader, så jag kan sitta här hemma och pilla på min telefon, medan överkonsumtionen och kapitalismen nöjt stryker över mina axlar.

Som ni kanske förstår av formuleringarna i stycket över är jag svintrött och ska snart gå och lägga mig. Imorgon bär det nämligen av upp mot Norrland, närmare bestämt till Östersund. Även om jag skulle säga att jag är ganska berest söderut i Sverige har jag varit i Norrland två gånger, varav en var i Gävle och en när jag var ett år och inte ens minns det. Morgondagen blir spännande kära fifuner.

Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

En sak som jag har upptäckt under mina tjugo år som person är att om en är ledsen så är det väldigt skönt att begrava sig i sorglig litteratur. Inte glad. Den där sorgklumpen i magen sitter redan där den sitter och om en då kan få känna sig ledsen över något i en bok och inbilla sig att hela klumpen beror på fiktionen så blir det hela som en paus från sina egna känslor.

Så, för ett par månader sedan, när jag var väldigt, väldigt ledsen bestämde jag mig för att åka till biblioteket och låna något sorgligt. Valet föll på Jag saknar dig, jag saknar dig, en berättelse om Tina och Cilla som är enäggstvillingar. De är fjorton år och lever ett liv som de flesta andra då en stressig morgon slutar med att Cilla blir påkörd och dör. Tina är ensam kvar och måste försöka ta sig vidare, även om hon knappt vet hur. 


I och med att jag själv inte har någon tvilling vet jag inte riktigt hur det skulle kännas att ha någon så pass nära, men det måste vara ett rent helvete att förlora någon så närstående och det tror jag att den här boken skildrar på ett trovärdigt sätt. Den handlar inte om en verklig händelse, men blev till genom att Kinna Geith skrev till Peter Pohl om sin tvillingsyster som hon då nyligen förlorat, vilket ändå gör att det känns som en rätt trovärdig skildring ändå. 

Som sagt, den är sjukt sorglig på sina ställen och jag grät ganska mycket på vissa ställen. Något jag speciellt tycker om är hur den verkligen skildrar att ingen runt Tina vet hur de ska hantera situationen, trots att den är i Tinas perspektiv och hon själv är ganska upptagen med sin sorg.

Rent språkmässigt och berättartekniskt är jag inte överförtjust. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns ibland som att det är någon som återberättar, snarare än att läsaren får vara med och det är inte så roligt att läsa. Jag tror lite att det var själva historien och att jag visste att den var självupplevd som gjorde det så sorgligt, för språket imponerade knappt alls.

Det finns en film också som jag såg för flera år sedan, men ärligt talat minns jag inte så mycket av den. Jag tror inte att boken och filmen var så lika, för de scener där jag kunde känna att "men den här har jag ju sett" var ganska få.

Så som sagt, en berörande historia, men egentligen ingen fantastisk bok.

En del av detta projekt.

onsdag 3 december 2014

Ut med rasisterna!!!

Okej, så vi står tydligen inför den situationen att det är nyval som gäller. Jag är bara så himla less. Allvarligt, SD har inget egentligen att vinna på det här, utan allt de gör är att bråka, förstöra och missbruka sin makt. Varför gör inte Alliansen något? De hade också kunnat lägga ner sina röster, nu när de vetat om att SD skulle göra så här. Det här är om något ett exempel på varför blockpolitik suger.

Saker vi ska göra nu:

  • Rösta den 22 mars och absolut inte rösta på SD.
  • Inte rösta på Alliansen heller. De hade kunnat stoppa detta. Om de då istället lagt ner sina röster hade allt varit frid och fröjd, vänsterblocket fick trots allt folkets stöd. Det fick inte dem.
  • Rösta vänster och allra helst på Feministiskt Initiativ. De behövs verkligen i riksdagen och om vi nu ska se till att göra något vettigt av detta kan det väl få vara att rösta in dem.

Ur skrivarkivet

Jag kan ha nämnt att jag var på en workshop om poetry slam och skrivande i helgen. Hur som helst, under den workshopen fick jag lite tid att bara sitta och skriva precis vad jag ville och eftersom jag faktiskt blev ganska nöjd med vad jag lyckades åstadkomma under den lilla tiden tänkte jag dela med mig av det till er.

Vi brukade bygga kojor när vi hörde att de höjde rösterna. 
"Kom Li, vi tar mitt täcke", sa Mattias och rev ner det blåmönstrade täcket från överslafen i våningssängen. Välte klosslådan på vägen. Krasch, bom, kras. Röda, gula och blåa klossar över hela golvet. Men när klossarna rasade hördes inget annat.

Vi använde stolarna som annars stod vid vårt lilla bord för att ha något att lägga täcket över.
"Försiktigt Li, stolen är tung", varnade Mattias. "Och vi når inte plåsterlådan." Stolen skramlade, skrapade, skrällde. Var mycket riktigt alldeles för tung för mig. Men när den lät så hördes inte svordomarna.

Vi hade alltid böcker i vår koja. Då kunde vi flyga. Sjumilaskogen, Villa Villekulla, hela vägen till Narnia. 
"Ska jag läsa Harry Potter för dig Li?" frågade Mattias. Jag nickade och vi flög till Skottland, genom korridorer och en magisk stor sal. För till Hogwarts hördes inte skriken.

Vi satt alltid i vår koja när vi hörde att de bråkade. Jag grät ibland, de gånger då Han och Hon blev så högljudda att ingen lek i världen kunde överrösta dem.
"De slutar nog snart", sa Mattias med grötig röst och kramade om mig. Men inte ens hans kramar och tröstande ord kunde tysta slagen.

tisdag 2 december 2014

Jag vill mest bara gråta

Idag är en sådan där skitdag då jag nästan har böjrat gråta ett antal gånger och då jag just nu är jättetrött och bara vill kura ihop mig under täcket och sova tills allt blir bra igen. Detta bekymrar mitt unga sinne:
  • Politik. Att det är så himla rörigt och bara allmänt bajs. Ursäkta SD, men ni som gillar traditioner, visste ni att här i Sverige så gör vi vanligtvis så att om en inte har ett eget alternativ och inte stödjer regeringens förslag så lägger en ner sin röst? Inte fuckar upp allt i svensk politik bara för skojs skull. Snälla Alliansen, kan inte ni då bara ta lite ansvar och lägga ner era röster istället? Skärp er!
  • Det är krångel med min telefon som varit på lagning i två månader och nu vet jag inte när jag får tillbaka den igen eller hur dyrt de vill att de ska bli. Jag orkar inte.
  • Min kompis har varit på akuten ikväll och även om det inte verkar vara något allvarligt, utan mest bara så olyckligt att hon har väldigt ont så är det inte så party när folk en tycker om behöver åka till sjukhuset och gå runt och ha ont.
  • En viss skola i min gamla hemstad kan inte bete sig för fem öre. Jag tänker inte gå in i detalj på vad det är som har hänt eftersom det inte är min historia att berätta, utan drabbar någon i min närhet, men usch vad arg jag blir.
Att sådana här artiklar ska behöva skrivas är inte heller roligt. Dock så twittrade en av mina gamla kursare om det och det tyckte till och med DN var så roligt att de skrev om det.

Nej, nu ska jag dra på mig pyjamas, tröstäta glass och se om jag kan få något vettigt gjort innan jag helt ger upp. Hoppas att ni har haft en roligare tisdag.

måndag 1 december 2014

Ge mig arsenik av Klara Krantz

Ge mig arsenik. En bok som har ett Håkan Hellströmcitat som titel och som dessutom handlar om en tjej som lyssnar på Håkan Hellström och vill bli författare. Som jag dessutom fick höra skulle innehålla lite hbtq-personer. Ursäkta med detta låter ju som en bok gjord för mig och jag tror att jag beställde hem den samma dag som jag hörde talas om den.

Boken handlar om Elisabeth Jansson som är 15 år och inte trivs alls i skolan eller med livet i Stockholm. En dag åker hon in till stan, snor ett anteckningsblock med en panter på, hör Håkan Hellström för första gången och bestämmer sig sedan för att det är hon som är Elsa Jansson, ett geni och en blivande författare. Så börjar hennes liv bestå av skrivande i panterbok och Håkan Hellström på hög volym, samtidigt som det kantas av sorgen och längtan efter det som varit, ensamhet och vuxna som inte alltid beter sig som de ska.

Jag blev fullkomligt störtförälskad i den här boken i slutet av första kapitlet. Det är när Elsa hör Håkan Hellström för första gången och beskrivningen av det kändes så mitt i prick. Det var så det kändes för mig när jag var 15 år och började lyssna på Håkan. Jag tror att allt med Håkan Hellström definitivt är den största anledningen till att jag är så superkär i den här. Dessutom lyssnar Elsa på samma skiva som jag fick i födelsedagspresent alldeles där i början och som jag lyssnade på jämt och ständigt då.

Jag tror dock faktiskt inte att det är ett måste att vara ett stort fan av Håkan för att uppskatta boken. Det är klart att det blir roligare, i och med att det är så pass mycket referenser till hans låtar, men boken är bra även utan Håkanbiten. Jag tror att de flesta kan känna igen sig lite i Elsa på något sätt, åtminstone om en har upplevt att längta tillbaka eller bort, lite hjärtesorg och att inte känna att en passar in.

Så, som sagt, underbar bok. Möjligtvis att jag kan önska att de texter Elsa skriver hade kunnat vara bättre, för på hennes tankar känns det som att hon skulle ha kapaciteten för det, men så blir det inte så när en väl får läsa utdrag ur panterboken och jag får nästan svårt att koppla att det är samma person. Trots det, en helt klar läsvärd bok, i synnerhet för dig som tycker om Håkan Hellström.

Bokselfie:

Där har vi även ett exempel på när jag har gett upp att försöka få datorn att inte reflekteras i glasögonen.

Denna recension är en del av detta projekt.