lördag 30 november 2013

Life of Rebbi


  • Jag var som sagt på manifestation idag. Det var kallt, men samtidigt fint, även om jag blir arg bara av att tänka på varför manifestationer som denna behövs. Hur svårt ska det vara för ett gäng politiker att lagstifta att ett nej är ett nej?
  • Det här. Låtlistan Håkan Hellström hade i Oslo. Om han har något i närheten kommer jag typ gråta av lycka i Västerås.
  • "Jag är bög"-facerapes. Seriöst? Nej, men nästa gång någon av mina vänner facerapear mig kan ni väl skriva "Jag är straight."?

fredag 29 november 2013

Det där med presenter

Mamma fyller år idag. Det händer ganska ofta att jag ger henne böcker i födelsedagspresent, eftersom hon precis som jag tycker mycket om att läsa och i år föll valet på Jonas Gardells En komikers uppväxt.

Mammas kommentar när hon öppnat paketet: "Åh, men den här vill jag ju faktiskt läsa."

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Kanske är det första året jag faktiskt lyckas köpa en bra present.

Jag läste för övrigt den i somras, minns ni det?

Min och SJs komplicerade kärlekshistoria

Det är kallt. Trots att jag tidigare samma dag gått runt i Halmstad i skinnjacka och tittat på fiskmåsar fryser jag nu. Det snöar till och med och även om jag helt klart mest av allt längtar in får det mig ännu mer att längta ner till sydligare Sverige. Där är våren i full gång, till skillnad mot i Eskilstuna, som egentligen inte ens ligger långt norrut. Snö i april. April, april, din dumma sill. Ljusanordningen i trappan får mig dessutom mest av allt att vilja lyssna på julmusik och skriva önskelistor. Hellre det, än att stå här och vänta på ett försenat tåg.

Det där är en helt riktig händelse. En vardagshändelse om man åker tåg hyfsat ofta, en tågförsening. Som ni borde veta om ni läser min blogg hyfsat frekvent åker jag mycket tåg och när jag åker någonstans åker jag i regel alltid med SJ.

Jag och SJ, jag vet inte vad jag ska säga om oss. Saken är den att jag egentligen tycker om att åka tåg. Det är mysigt att sitta där och se landskapet flyga förbi utanför fönstret samtidigt som bra och mysig tågmusik spelar i öronen. Att skriva på tåg går alldeles utmärkt och eftersom jag ändå inte kan göra så mycket annat än att sitta still i några timmar ser jag det som ett utmärkt tillfälle att läsa lite.

Det är bara det att den mysiga känslan förtas lite när det är sent, du är trött och hungrig utan tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa någonting på tåget och du skulle ha varit hemma för två timmar sedan eller om du ska iväg för att träffa några av dina närmaste vänner som du inte sett på ungefär två månader och tågförseningen bara äter upp mer och mer av er korta tid tillsammans.

Om ungefär en månad så ska jag åka till Trollhättan. Det är en bra bit in i december och jag är väl medveten om att det kanske kommer att ha snöat då. Snö på spåren...Nej med SJ, snöar det i år igen?

Fina saker


  • Det här blogginlägget som Underbara Clara har skrivit om barnuppfostran. Seriöst, läs det. Hur bra som helst.
  • Det här spelet. Du dumpas någonstans i googles streetview och ska gissa var du är. Sedan får du poäng efter hur många kilometer ifrån du är. Något beroendeframkallande och sådär.
  • På lördag är det manifestation för en samtyckeslag i Eskilstuna. Om du råkar bo här i närheten tycker jag absolut att du ska titta förbi. Utanför Gallerian och det börjar 16.00. Facebookevent
  • Jag ska på Håkan Hellström den 15 december. 17 dagar kvar. Behöver vi ens diskutera hur överpeppad och jätteglad jag är?


torsdag 28 november 2013

Min önskelista

Nu är det snart jul. Snart som i att julkalendern börjar på söndag och vi är inne i en vecka som slutar med advent. Folk börjar överlag fundera på det där som kallas julklappar. Med andra ord är det hög tid att ordna en önskelista.

Rebbilinas önskelista julen 2013:


  • En tvättbjörn
  • Patriarkatets halshuggna huvud på ett silverfat
  • Världsfred
  • Böcker! Seriöst, det finns hur mycket som helst jag vill läsa. Nyckeln, två sista delarna i Divergent, två sista delarna i Torka aldrig tårar utan handskar, Ugliesserien, Fangirl.
  • Ett par vantar. Helst i annan färg en svart, vitt eller grått.
  • Klänningar
  • Presentkort på tågbiljetter. Seriöst, det behöver jag alltid
  • Te
  • Strumpbyxor
  • Extramaterialsutgåvan av Känn ingen sorg
  • Heminredningssaker, typ saker att ha på väggarna, fina ljus och så vidare. Allt för förestående hemifrånflytt.

Okej, speciellt typ det första vet jag väl att jag inte kommer få, men man kan väl få drömma? Okej?




Som jag vill vara av Katarina von Bredow

Som jag vill vara var en av mina stora favoritböcker när jag var i trettonårsåldern. Den är nog till och med det fortfarande, bara det att jag inte har läst den på säkert två eller tre år. Hur som helst så handlar som jag vill vara om Jessica som är femton år och går i nian. Hon lever ett liv som verkar likna de allra flesta femtonåringars, går i skolan, umgås med bästa vännen och är väldigt kär i sin nya pojkvän Arvid. Som alla andra, fram till det att hon upptäcker att hennes mens uteblir och hon gör ett positivt graviditetstest.


Som sagt, när jag var yngre så var det här en av mina absoluta favoritböcker. Det pocketexemplar jag har här hemma är mycket kärleksfullt sönderläst och jag minns att jag även lånade ut den till ganska många av mina vänner. Så här flera år senare tycker jag fortfarande väldigt mycket om den. Jag har läst en hel del annat av Katarina von Bredow och den bryter mot det mönster hon vanligtvis har, det där tjej är kär i kille hon inte kan få. Det är trevligt. Sedan har jag alltid varit enormt fascinerad av graviditeter och fosterutveckling, till den grad att jag verkligen på allvar har övervägt att bli barnmorska och fortfarande egentligen inte helt har släppt den drömmen. Det var lite roligt när jag läste klart boken den här gången, jag gick runt resten av kvällen och funderade över om jag kanske inte skulle ta och försöka bli barnmorska istället för lärare ändå.

Om vi tittar lite på karaktärer och handling och så. Jag gillar Jessica. Jag gillar att hon känns så ansvarsfull och klok även om hon är så ung. Jag gillar de andra bikaraktärerna också, hennes mamma,  bästa vän, pojkvän, bästa väns mamma, det finns inte riktigt någon karaktär jag absolut inte klarar av. Alla stöttar inte Jessica i hennes beslut i början, men så tror jag att det skulle vara i verkligheten också. Det är jobbigt om ens dotter eller bästa kompis bestämmer sig för att hon ska bli mamma vid femton års ålder. Det är klart pojkvännen blir rädd när han sätts i en så ny situation. Alla gör lite dumma saker ibland och ingen är varken ond eller god, utan bara vanliga människor. Jag gillar det.

Boken i sig är inget språkligt underverk. Jag tycker inte att det stör, men det är inget som får mig att bli kär bara i hur författaren skriver. Det jag tycker att hon är bäst på att skriva är dialog och det finns en hel del sådant i boken vilket jag gillar. 

Kortfattat, det är en väldigt bra bok, läs den. Speciellt om du gillar Katarina von Bredow, för jag skulle nog säga att den här boken är hennes bästa.

onsdag 27 november 2013

Hårmysterier

Senaste tiden har jag börjat känna att jag kanske skulle ta och göra något med mitt hår. Det är långt och fint och sådär, men samtidigt så blir det lite tråkigt i längden.

Jag har aldrig provat att hårförlängningar tidigare. Egentligen så har jag ju nästan lika långt hår nu som många som förlänger får med extrahåret, men varför inte köra på något lite extravagant. Typ så här:

Det kräver nog även att jag färgar det, men varför inte. Tydligen ska det finnas flera olika ställen för hårförlängning stockholm och de kan säkert färga också.

Annars, om jag ändå är inne på Disneyprinsessor, så vore ju drömmen det här håret:

Åtminstone tror jag att det vore drömmen, bara när jag ser det. Jag tror inte jag skulle tycka att det var drömmen varje morgon när jag skulle försöka styla det.

Det kan även bli så att jag bara nöjer mig med färg. Lite rosa dipdye eller helt lila hår. Diskret och sådär.

WOULD YOU CARE FOR SOME TEEEEA?

Kommer ni ihåg det där superengelska inlägget jag skrev precis när jag flyttade?

Jag har ångrat mig. Den här bilden är nog det mest engelska, eller överhuvudtaget brittiska, jag någonsin skådat:

Från kvällsteet

Kvällens stora gåta: Hur kan jag vara så här trött?


Allmänt sådär:

  • Jag lagade jättegod vegetarisk snabblasange idag.
  • Jag är förkyld och har ont i halsen, men trots det har jag sjungit massor idag. Tack och lov hörs det inte supermycket på rösten...än.
  • Min tekonsumtion har ironiskt nog gått upp sedan jag flyttade från Storbritannien.


tisdag 26 november 2013

På äventyr på bilddagboken

Jag kan eventuellt ha råkat hamna på bilddagboken nyligen. Bara loggat in på mitt gamla konto för att se hur det såg ut. Jag varnar alla läsare som funderat över att göra detta med gamla konton ni inte använt på ungefär tre år för det är hemskt. Konstanta cringeattacker. Minnen du inte vill återuppleva. Desperata ord som du bara önskar att du aldrig skrivit. Speciellt om ni var som jag, det vill säga skitcoola och skrev e istället för är och d istället för det.

Nåväl, de säger ju att en ska lära sig av sitt förflutna, så här är ett par spännande saker jag kan delge från denna lilla minnestripp:

Jag trodde inte att jag kunde bli kär i flickor. Kära lilla sextonåriga Rebbi, du hade så fel, så fel. Det insåg jag i och för sig ungefär ett år senare.

Jag hade ungefär samma humor för tre och ett halvt år sedan som nu. En annan intressant aspekt av det hela är att jag inte drack alls då, så frågan är varför jag sökte på öl.

Jag var uppenbarligen inte mogen nog att välja bloggadress själv i tidiga tonåren. Skulle någon mot all förmodan vilja ha den adressen är den tydligen ledig nu. Jag tror även att det här är en mycket dålig idé att lägga upp, med tanke på att Vitalia läser min blogg och jag troligtvis inte lever för att höra slutet på detta.

Jag uppmärksammade min sköthästs födelsedag. Gulligt och sådär. Jag hade även en tendens att uppmärksamma hur mycket jag älskade älskar (hallå, innerst inne är jag fortfarande 13 år och har aldrig slutat älska honom) honom. Väldigt ofta. Jag förstår om potentiella friare kände sig hotade, speciellt med tanke på att ett mindre seriöst bröllop har ägt rum mellan mig och denna häst.

Jag var inte feg i alla fall. Det känns som att det här är ett ypperligt exempel på varför jag är Gryffindorare. Speciellt inte med tanke på att jag till råga på allt var och är rädd för djuret på bilden.

Inte heller min relation till en låt jag vet att jag lyssnade väldigt mycket på en period var speciellt hälsosam. Öken på bilden kanske hade något med saken att göra. Osäkert.

Sedan skedde denna ordväxling. Jag kände att det räckte där.

måndag 25 november 2013

The day of the Doctor

Jag kom hem från Jönköping först vid fyra i söndags morse, så jag hann inte se The day of the Dcotor förrän igår och har uppenbarligen inte lyckats blogga om det förrän nu.

(Spoiler alert!)



Jag tyckte om avsnittet, det gjorde jag faktiskt, men samtidigt så känner jag mig nästan lite besviken. Det har hypats så och ärligt talat tyckte jag inte riktigt att det levde upp till den hypen. Något som verkligen var roligt dock var att se de tre Doctors jobba tillsammans. Speciellt 10 och 11. Faktiskt, det var det som var bäst. De är lite lika varandra, samtidigt som de är så olika varandra och jag gillade verkligen det.

Roses roll är nog det jag är mest besviken över. Jag hade trott att hon skulle få vara där i person och såg fram emot att se henne tillsammans med de andra karaktärerna. Tänk, 11s reaktion på Rose, Rose och Clara ihop. Det, om något saknar jag definitivt. Angående grejen med att Gallifrey finns nu känner jag mest "meh". Det återstår att se vad de gör med det hela, det kanske växer på mig.

Kortfattat så var det egentligen inget dåligt avsnitt. Hade det bara varit ett vanligt, mitt i serien, hade jag nog till och med tyckt att det var ovanligt bra, men det lever inte upp till alla förväntingar som hypen dragit med sig och som jag fick efter avsnittet innan det, det med Trenzalore när allt med Clara förklarades (förclarades). Så nej, jag är lite besviken, även om det var väldigt bra. Jag får se, ser jag om det kanske det blir bättre.

söndag 24 november 2013

Catching Fire

Så, nu är jag hemma igen och har tid och sätta mig för att skriva lite mer om hur otroligt fantastisk Catching Fire var.

Spoilervarning, om du av någon anledning inte vill spoilas angående filmen, läs inte mer.

Som sagt, filmen var helt fantastisk. Överväldigande, slagen i huvudet med en stekpanna-fantastisk. På den nivån att jag mest satt och så "Oh my god!" och inte så mycket mer vettigt under eftertexterna. Jag älskar den verkligen och kan nog till och med just nu tycka att den är bättre än den första. Det återstår att se om jag fortsätter tycka så bara, det kan vara nyhetens behag.

Hur som helst, filmen håller hög nivå, precis som föregångaren. Det blir inte långtråkigt, utan är omväxlande, med saker som händer hela tiden. Catching Fire har lite fler humorinslag, vilket jag faktiskt tycker om. Scenen i hissen med Johanna är helt underbar och jag gillar referensen till mahogany, även om det bara verkade vara vi som förstod det sistnämnda.

Något jag älskar med både delarna i serien är att skådespelarna ser ut som riktiga människor och inte bara är jättesminkade och med perfekt hår hela tiden. Ja, det finns flera attraktiva skådespelare, speciellt bland de manliga, men det är ändå på en sådan nivå att det känns okej, som vanligt folk. Speciellt märks det på de kvinnliga skådespelarna. Alla är inte pinnsmala och med det där typiska "snygg tjej i film"-utseendet. Jag gillar det. Kläderna måste nog också nämnas i det här, för de är sjukt fina och känns så bra och passande. Mycket som jag tänkt mig när jag läste.

Något jag saknar är bakgrundshistorierna, speciellt Haymitchs. Det känns som att det visar honom på ett djupare plan i boken och de som bara ser filmerna kommer ju då missa det totalt. Det är i och för sig alltid en svårighet med film, men scenen där Katniss och Peeta plockar fram filmen från Haymitch gamla hungerspel hade ju till exempel kunnat få vara med.

Kortfattat ändå, den är fantastisk. Jag älskar den. Jag älskar slutet, när man ser hur Katniss ansiktsuttryck ändras och hur hon går från rädsla och sorg till ilska och beslutsamhet. Det är ett slut som gör att en vill se nästa, föder tittarens nyfikenhet på ett helt annat sätt än vad första filmens slut gör. Åtminstone på mig. Jag längtar att få se sista delarna nu och hoppas att de kommer bli bra som film, även om jag tycker att boken gör sig sådär. 

Eey sexy pasta

Jag tittade precis igenom bilderna på mobilen. Den här pastan hittade jag för någon månad sedan.


lördag 23 november 2013

Catching Fire, ripping tiggts

Det här hände i biosalongen:

Jag tror jag är lite för passionerad i mitt tittande. Filmen var i alla fall väldigt bra. Ett längre och lite mer ingående utlåtande kommer senare, jag är nämligen fortfarande hemma hos Vitalia.

Det där med Hungerspelen

Hur man missuppfattar hela grejen med Hungerspelen:

För övrigt ska jag se Catching Fire idag. Det är så awesome att jag skulle beskriva det med en gif, om det inte vore för att jag bloggar från mobilen.

fredag 22 november 2013

Google who?

Har ni sett hur fin googles startsida är?

För ja, imorgon är 50årsjubileumet och även om jag inte får vara i London och nörda mig, utan ska till Jönköping och se Catching Fire med Maia, Vitalia och Emma så ska jag gå runt och vara Doctor Whonördig också. Allt på en gång.

Jag kommer med andra ord kunna vara lätt jobbig att umgås med.

Nu är det jul


Det går till och med att äta julbord på Ikea. Mamma gjorde det och jag smakade av henne. Maten var sådär (min tomatsås var mycket godare), men efterrätterna var i alla fall bra.


Fram till dopparedan

Det här. En adventskalender med te för varje dag. Det är ingen som känner för att ge det till mig? Bara för att det vore så otroligt awesome. Snäääälla? Någon som vill sponsra en fattig, arbetslös nittonåring för välgörenheten och vetenskapen, typ?


torsdag 21 november 2013

Fatta eld av Susan Collins

Minns ni där ett tag i slutet av sommaren när jag skulle bokblogga. Att det nästan gick bra ett tag, fram till att jag flyttade till London och plötsligt hade väldigt mycket liv och knappt lyckades läsa några böcker alls.

Gissa vad? Jag ska vara duktig och börja igen.

(Obs! Innehåller spoilers om Hungerspelen.)


Eftersom Catching Fire hade premiär igår och därför tänkte jag börja med den, eller Fatta Eld som svenska versionen som jag läste den här gången heter. Boken tar vid strax efter slutet på första boken och Katniss och Peeta ska precis ut på segrarturné i Panem,samtidigt som de försöker räkna ut sin egen relation och i Katniss fall, relationen till Gale.  Panem är för tillfället är väldigt oroligt. Ett uppror hänger i luften, vilket både invånarna och de styrande i Panem kan känna av. De sistnämnda är villiga att gå hur långt som helst för att stoppa det hela och Katniss finner snart sig i en situation hon aldrig trodde att hon skulle vara i igen.

Hungerspelen är en av mina favoritböcker och en fortsättning på riktigt bra böcker är alltid svårt. Fatta eld är inte lika bra, men ändå fortfarande väldigt bra. Framförallt är det en sådan bok som verkligen fångar en och även om jag visste vad som skulle hända eftersom jag läst den förut så var det svårt att lägga ifrån sig den. Jag gillar både karaktärer och intriger. 

Något jag hade kunnat önska mer av är dock historierna bakom alla nya karaktärer. Haymitch presenteras lite närmare, men det finns så många fler karaktärer och jag hade velat veta mer om dem och mer om tidigare hungerspel. Det ska gärna inte vara för mycket nej, men mer hade definitivt inte skadat och jag tror inte att det hade gjort handlingen segare.

Kortfattat är den väldigt bra i alla fall. Läs den!

onsdag 20 november 2013

En fin reklam sådär på kvällskvisten

Alltså, ja! Mer sådant här tack.



För övrigt, sådana där banor ser så sjukt roliga ut att sätta upp. Det ska jag göra så fort jag har flyttat hemifrån.

Skrivande kombinerat med barn

Vad som hände idag när jag planerat att sätta mig ner och skriva nano: yngsta lillebror spyr och både jag och mamma får fullt upp.
Vad som hände när jag skrev det här blogginlägget: Annie spyr på min dator.

Det går bra idag.

Kvällens höjdpunkt

Alternativt lågvattenmärke. Är det bara jag som tycker att tyska teletubbies är humor i klass med Jonas Gardell och tumblrhumor?


Just teletubbies har jag tittat mycket på idag. Tydligen tycker mina bebissystrar bättre om att titta på teletubbies med mig än att ligga och leka på filten medan jag sitter bredvid och skriver.

tisdag 19 november 2013

Du är en sång på mina läppar


  • Spännande sak som hände igår: Personen bakom mig på flyget nämnde den där svarta linjen (aka Northern line) och Victoria station och jag tillbringade plötsligt hela lyftet med att försöka storgråta diskret. Ja, jag saknar London väldigt mycket. 
  • Annie och Marie har vuxit väldigt mycket och är allmänt två glada bebisar, förutom idag när jag kom hem och tog upp en gråtande Annie ur sängen. Hon kände inte igen mig när jag hade läppstift på mig och blev rädd.
  • Som sagt, jag har Känn ingen sorg hemma
  • Jag ska träffa Emma, Maia och Vitalia på lördag och gå på Catching Fire med dem. Jag är så här peppad:


måndag 18 november 2013

Känner ingen sorg

Den här filmen finns numera i min ägo.

Jag känner ingen sorg...för att vara sådär extra rolig.

söndag 17 november 2013

Älskade Ängland

Klockan är 12.33, jag sitter på flygplatsen och i väntan på att få veta vilken gate jag ska gå till använder jag den timmes gratis internet som går att få på flygplatsen, lyssnar på Håkan Hellström och dricker Ribena med jordgubbssmak.  Om lite drygt 4 timmar kommer jag vara på svensk mark igen. Jag har just nu exakt två timmar kvar i Storbritannien. Ja, om ni ville veta liksom.

Eftersom jag fick så många fler läsare i samband med flytten antar jag att ni gillar England. Här har vi det mest engelska jag kunde hitta:

För extra effekt:

lördag 16 november 2013

Hon var 23 när jag lämnade GBG

Nu har jag mindre än 24 timmar kvar i Storbritannien. Jag har inte så mycket mer att skriva om det, mer än att jag ska upp tidigt imorgon och att jag får träffa mina älsklingskatter imorgon.

Min typ eviga reselåt, i en liveversion:

fredag 15 november 2013

Angående allt som har hänt

Idag är det den 15 november. Det betyder flera saker. Det är min kompis Josefines födelsedag, det är mindre än 40 dagar kvar till jul och halva november har gått. Det är även exakt två månader sedan jag flyttade till Storbritannien och två dagar kvar tills jag åker hem igen.

Jag har inte skrivit så mycket om vad det var som var fel i sista familjen. Kortfattat så uppfyllde de inte alls de krav som en familj faktiskt har på sig om de ska ha en au pair och de bröt ganska rejält mot det vi bestämt. Bland annat så fick jag inget arbetsschema, de förklarade knappt arbetsuppgifterna alls, jag fick inte ordentligt med nycklar till huset, de var ofta rätt otrevliga och flera andra saker. Stressen över allt det, plus stressen som kommer med att byta familj att inte veta vad du ska göra om två veckor och allt sådant har tärt mycket på mig och nu är jag i princip utbränd.

Så, jag ska hem och vila och börja planera och ordna för vad jag ska göra i januari istället. Det är inte bestämt än. Jag har sökt högskolor och om jag lyckas hitta någon form av au pair eller nannyjobb som inte är live in skulle det kunna bli så att jag flyttar tillbaka till London igen. Det är nämligen något jag har insett, att även om jag väldigt gärna jobbar med barn och inte har några problem med att vara inneboende egentligen så ska jag inte kombinera de två och vara inneboende hos samma familj som jag jobbar hos. Naturligtvis kan det variera från familj till familj, men i mitt fall så krävde det lite för mycket att jag skulle fungera snarare som en tonårsdotter i familjen än en anställd och att jag hade ett större krav på mig att vara samma glada och energiska person som jag försöka vara på arbetstid. Det är inte det att jag inte är glad och energisk även när jag inte jobbar eller att jag inte är mig själv på arbetstid, utan snarare så att jag behöver få kunna dra mig undan och vilja vara asocial och ifred för att orka. Jag tror det helt enkelt är bättre då om jag inte bor och jobbar på samma ställe, är jag bara inneboende har jag inte samma sorts relationskrav till de andra som bor där och om jag bara jobbar hos familjen så kan slappna av och helt få vara ifred efter arbetsdagens slut.

Så, nu avslutar jag ett långt inlägg (om någon ens läst hit) med en fin slefie
#nofilter

Ungefär sötaste reklamen någonsin

Det var den jag nämnde häromdagen.

onsdag 13 november 2013

Det nya kyskhetsbältet

Det här inlägget kommer lite senare än jag tänkt, men nu hade jag tänkt skriva det, så ni får läsa det nu. Ni kanske har sett om de där nya våldtäktssäkra trosorna som det varit så mycket om? Det har jag. Jag har även undrat vad det är för fel på världen.


Ja, som de flesta andra decent human beings så tycker jag att våldtäkter suger. Det är bara det att felet med de här trosorna är att de:

  1. Lägger ansvaret på offret
  2. Antar att allt sexuellt ofredande sker mot kvinnor i situationer där de inte skulle vara slappt klädda, till exempel inte i hemmet om de bara går och chillar i pyjamas.
  3. Säger att det bara är vagina och tillhörande region som räknas vad det gäller sexuellt ofredande.
Det skulle lika gärna kunna ha utvecklats för att hålla kvinnors "mödomshinna" intakt till bröllopsnatten och se till att den inte tas av en våldtäksman om vi säger så. Helt fel ute om ni frågar mig. 

Tänk om vi skulle göra något så revolutionerande som att sluta skuldbelägga offret, lägga ansvaret på de som våldtar och bara försöka pränta in i skallen på folk att det inte är okej att våldta. Oavsett vad hen har på sig, vad du har för relation till hen eller hur mycket hen har druckit. Allt som inte är ett klart ja är ett nej. Tänk om vi skulle anstränga oss lite mer för att lära ut det istället för att utveckla moderna motsvarigheter till kyskhetsbälten.

måndag 11 november 2013

The Hunger Games-the musical

Den här skickade Vitalia till mig nyss. Det gjorde min dag lite bättre.

För övrigt är det röda mattanpremiär för Catching Fire ikväll i London. Jag vet att jag inte kan stanna i London som jag mår just nu, men kan ni gissa hur ledsen jag är över att jag inte är kvar? Jag ville ju dit och fria till Jennifer Lawrence och Josh Huchterson. Båda två, så har vi ett polygamiäktenskap. Alternativt hade jag gett Josh till Vitalia och så hade vi kunnat bo grannar och låta våra barn leka med varandra och allt hade varit så fint. Nu kommer det inte bli av.

(Det hade dock troligtvis inte blivit av även om jag kunnat komma dit, men vi kan ju låtsas)

söndag 10 november 2013

´Wibbley wobbley timey wimey inlägg of stuff


  • Morfars fru läste nyss i tidningen om att det släppts en deodorant i USA som luktar bacon. Alltså, jag vet att det finns många som älskar bacon (jag är inte den av dem, men ändå), men varför vill någon lukta bacon under armarna? Euw.
  • Jag gillar brittisk julreklam. Den är så fin. Speciellt den som innehöll en helt okej version av Somewhere only we know och den från Morrisons som innehåller en version av Be our gest från Skönheten och odjuret och ett gaypar. De säger i och för sig inte rakt ut att männen är tillsammans, men jag tänker så och shippar dem, okej?
  • Jag ligger väldigt mycket efter med nano, men det är okej. Jag hade inte råknat med att allt det här skulle hända, så jag resonerar så att jag får göra så gott jag kan och så får vi se hur det går sedan.
  • Den här slutar aldrig vara rolig:

lördag 9 november 2013

Tralala, livet

Nu har jag förflyttat mig från London och Jessicas rum, upp till Nottingham och sitter i soffan hemma hos morfar. Så att ni vet var ni har mig, världen kan ju stanna annars.

Så mycket mer finns det inte att berätta nej.


I en annan säng, sista kvällen i min favoritstad

Hej mina kära fifuner!

Nu kommer ytterligare en sådan där spännande lägesrapport. Det är nämligen så att när jag häromdagen skrev att min nya värdfamilj var lite annorlunda så var det ett väldigt snällt sätt att skriva att de verkade väldigt skumma. Under senaste dagarna har jag sedan fått det bekräftat, samt att det där inte var något som fungerade alls. Idag slutade ett samtal om vad som inte fungerar med att jag fick en ångestattack och efter uppredande av saker så sitter jag nu hemma hos Jessica och bloggar. Imorgon så blir jag hämtad av min morfar för att följa med hem till honom upp till Nottingham en vecka. Därifrån ska jag ta mig hem till Sverige

Bara så att ni vet, ifall ni tänkte stalka mig.

För övrigt, om ni förstod det där med fifuner så måste jag ju bara säga att jag älskar er lite extra. Om inte kan jag berätta att det här är fifuner:


onsdag 6 november 2013

Jimmie Åkesson och tårtan

Det här med att det finns folk som:

  • inte tyckte att det var så illa när ett gäng SDare slog på folk med järnrör, "för det hade ju inget med deras politik att göra".
  • aktivt deltar i protester mot moskéer, för de låter ju och vi måste ju bevara svenskheten. (Fun fact: Våra kära kyrkklockor låter också och när vi ändå är inne på det så är Israel och Saudiarabien grannländer.)
  • inte tycker att Sverige kan ta emot fler flyktingar, för det är ju så ont om plats. (Fun fact: I Sverige bor det i snitt 20 personer per kvadratkilometer. Plats har vi. Sedan är det det där med resurser, men det går att lösa. Kanske en bra början kan vara att börja se fler personer som en tillgång och en möjlighet att växa.)
  • påstår att händelser som kravallerna i Husby beror på att personer med annan hudfärg än vit bor där.
Nu däremot, när en vit kränkt man fått lite tårta på sig, då vaknar alla dessa människor och börjar skrika om att det är en ickedemokrati och hur hemskt orättvist allting är.
Nej, egentligen är inte tårtkastning sådär jättesnällt, men jag skiter fullständigt i om Jimmie Åkesson får tårta på sig. Det finns värre saker att utsättas för och framförallt så är det precis den effekten politiken han och Sverigdemokraterna för får.

tisdag 5 november 2013

Uppdatering

Jag lever. Jag är i West Drayton. Allt är väldigt nytt och lite annorlunda. Det är hantverkare inne på husets enda toalett och jag måste gå på toa och duscha.

Förutom det har jag varit ovanligt kick ass med nanon idag. Det vill säga, jag har inte skrivit mindre än vad jag måste göra varje dag för att hinna klart i tid. Bra där.

Min bebiskatt. För hunden här är lite läskig (det vill säga stor och väldigt ouppfostrad) och jag saknar min små, fluffiga älsklingar som (nästan) gör som jag säger.

söndag 3 november 2013

Taste the Mix

Nu har Emma åkt hem igen, så jag sitter här ensam i mitt halvt nedpackade rum och äter skittles och lyssnar på Little Mix. Det är två saker jag inte gjorde innan hon kom hit, men tydligen gör nu. Äter skittles och lyssnar på Little Mix alltså.


I övrigt så flyttar jag imorgon och ska även under november månad göra något så spännande som att skriva 50 000 ord på en månad. Det kallas nanowrimo och förenar galningar världen över. Därför kommer mitt bloggande fortsätta hålla en något låg nivå.

Vi ses i december

(Inte riktigt, jag ska försöka blogga lite nu och då ändå)

lördag 2 november 2013

Perrong 9 3/4

Jag lever. Emma lever och är kvar här hos mig. Jag blev idag ägare till denna snygga mugg.

Vi var på Kings cross idag, vilket som sagt var även resulterade i ett besök i den Harry Potteraffär som finns där. Vi gick även bort för att titta på riktiga perrong 9 och 10. Så här ser det ut där emellan.

Childhood: ruined

Fun fact: Min mobil vill rätta perrong till petting.